EKONOMI

"Den som tror att exponentiell tillväxt kan fortsätta i all evighet i en begränsad värld är antingen galen eller ekonom."

Många marknadsekonomer påstår att affärsverksamhet behöver en växande population för att lyckas. Men i verkligheten så köper pengar saker, inte människor.

Till exempel: om du vill lyckas som skoförsäljare, så är en Imelda Marcos (rik skosamlare) bättre än en hel stad i en avlägsen, fattig trakt. Antalet fötter som behöver skor är irrelevant om de inte har pengar att köpa dem med.

Affärer behöver inte fler människor för att gå med vinst, affärer behöver människor som själva går med vinst.

Det nuvarande ekonomiska systemet i västvärlden verkar vara beroende av en evigt ökande befolkning. Men med ett ständigt ökande antal människor blir det somliga som profiterar medan andra blir lidande. Allt icke-mänskligt liv lider av mänsklighetens utbredning, men ekonomiska system ignorerar detta eftersom det saknar prislapp. Så låt oss titta bara på hur ekonomin påverkar de människor den är tänkt att gagna.

En stor, utökningsbar arbetskraft är till gagn för företagsägare, men det gynnar inte arbetarna. Du blir mer ersättningsbar ju fler som kan utföra ditt arbete, och ju fler arbetsökande människor det finns desto svårare blir det att lyckas med en strejk. Det sänker också löner och försämrar de arbetsvillkor du måste acceptera.

Att fler hus behöver byggas ger jobb till byggnadsarbetare och ger investerare mer kapital till fortsatt utveckling. Men mycket av kostnaden för ett ökande människohabitat får betalas av de som redan bor i området; deras skatter måste höjas för att bekosta befolkningsökningen. Med förändrade prioriteringar skulle man lika väl kunna restaurera befintliga byggnader och generera lika många arbeten.

Affärsverksamheter som fokuserar på barn och ungdomars konsumtionskrav kommer få färre kunder när födelsetalen förbättras, men färre kunder betyder inte automatiskt sämre inkomster. Många potentiella kunder har inte råd med de produkter de vill ha, och med mindre familjer kan lika mycket pengar spenderas på barnprodukter. Ofta säljer dessutom samma företag saker som passar flera ålderskategorier, och de pengar som inte används till barnsaker kan istället användas till dessa produkter och tjänster.

Utbildning kan verka beroende av en ökande, eller åtminstone stadig ström av nya studenter. Men att ge en bra utbildning kräver höga skatter, eller i vissa fall avgifter. Med färre studenter skulle klasstorlekarna minska, och utgifter för till- och nybyggnader av skolor skulle försvinna. Existerande skolor skulle istället kunna renoveras och förbättras. Dessutom skulle skolorna kunna ta in studenter ur fler ålderskategorier och på det sättet hålla "kundkretsen" stabil.

Kedjebrev som involverar pengar och sk. pyramidspel är olagliga, eftersom de gynnar de första som träder in i kedjan men kollapsar när det inte kommer in nyha människor i systemet längre. Detta till trots är det många pensionssystem som är beroende av att ett ökande antal nya människor kommer till i botten av pyramiden. System som är beroende av tillväxt är dömda att misslyckas förr eller senare.

När vår populationsdensitet börjar förbättras, och vettiga justeringar görs, kommer de ekonomiska systemen som helhet bli mer uthålliga och, iallafall potentiellt, mer rättvisa.

Ur ledaren i The Economist, 7 januari 2006:
"Den nya demografin där populationer åldras och krymper är något att fira. Mänskligheten var en gång fast i fällan med höga födelsetal och hög dödlighet. Nu har den tagit sig loss och har friheten med låga födelsetal och låg dödlighet. Kvinnors möjlighet att kontrollera det antal barn de får är tveklöst något gott -- liksom den genomsnittliga invånarens avnjutande av, i ett rikt land, tio år mer i livet än de hade på 60-talet. Politiker kan frukta svagheter i ekonomin, men människor borde fira den nya demografin som en ny gyllene ålder."

Trots att de flesta system som garanterar uppehället för pensionärer bygger på yngre skattebetalare, är konceptet i sig helt galet. Om de användes på rätt sätt skulle produkterna av den teknologiska revolutionen kunna tillfredställa våra behov utan att behöva sälja våra barn till löneslaveri.

Socala skyddsnät är artificiella, så justeringar efter förändinga,r såsom ett minskat antal potentiella arbetare, låter sig göras.

Automatisering friställer fler arbetare från lönearbete än preventivmedel. De som äger maskinerna tjänar in de löner som tidigare betalades till arbetare, utan att behöva betala en viss procent till deras framtida pension. Justeringar skulle kunna göras där.

Arbetslöshetssiffrorna avslöjar att vi redan har tillräckligt med potentiella arbetare för att fylla de platser som finns för dem. Ökad sysselsättning och högre löner skulle öka pensionsinbetalningarna.

Varje människa som inte föds är att jämställa med omkring 72 år av 100%- ig återvinning. Vi sparar över 50 år av bilkörande, undgår tonvis med utsläpp, och eliminerar risken för ytterligare en ny mäniskas uppkomst ett 20-tal år senare.

När påverkan på jorden från våra ättlingar i flera led läggs till detta sparkapital blir det astronomiskt. Och om vi bestämmer oss för att inte producera två nya människor, blir det två gånger astronomiskt.

Volontärer som är redo till en ännu större uppoffring kan överväga att inte producera tio nya människor: 720 människoår av konsumtion och utsläpp kan sparas genom en enda människas beslut. Grattis!

Skämt åsido; många tror att jorden kan försörja oss med en oändlig massa resurser. Men allting har en ände, och det här klotet har sannerligen sina.

Trots att mänskligheten har all anledning att oroa sig över material- och energibrist, så är förlusten av naturliga habitat och ekosystem betydligt allvarligare, och det räknar vi inte ens. Det är inte en resurs om vi inte kan utnyttja den. Till skillnad från exempelvis koppar, som Julian Simon försäkrade att vi skulle kunna tillverka av något annat om det en dag skulle ta slut, kan vi inte återskapa vildmarken när den en gång försvunnit.

Om vi halverar vår konsumtion men dubblerar vårt antal är vi tillbaka där vi började igen.

Mer om Julian Simons argument (engelska)

Det finns två huvudsakliga aspekter på överbefolkningen: den ekologiska och den mänskliga.

I länder med höga födelsetal och återkommande epidemier är de mänskliga problemen som störst. I länder med lägre födelsetal men hög konsumtion är den miljömässiga påverkan störst. Vi måste jobba på bägge de här områdena för att minska mänskligt lidande och ekologisk katastrof.

För tillfället har en människa som föds i den rika delen av världen en mycket större negativ påverkan på miljön än en som föds i ett fattigt land. Men det som fattiga jordbruksfolk gör och hur de lever har också en inverkan på miljön.

Att samla ved och låta boskap beta i utkanter av ökenområden orsakar ökenutbredning. Hungriga människor hålls borta från att jaga i Afrikas nationalparker med hjälp av beväpnade vakter. När antalet hungriga människor blir fler blir den här hemska uppgiften allt svårare. Om t ex en regering störtas och parkvakterna tillfälligt försvinner skulle många arter kunna jagas till utrotning på mycket kort tid.

Utsläppen från en tätbefolkad stad i ett icke-industrialiserat land är mer kortlivade än utsläppen från en industriell stad. Tjernobyl kommer vara radioaktiv i 24000 år, medan organiska utsläpp spolas ur en flod på några år.

Så kallade utvecklingsländer knappar in på industrialiserade nationer vad gäller konsumtion av fossila bränslen och produktion av giftigt avfall. Mycket av vår industri flyttar till fattiga länder för att dra nytta av den billigare arbetskraften. Billig arbetskraft är ännu ett resultat av höga födelsetal.

Oavsett om vi lever i överflöd eller svälter så blir både våra liv och jordens hälsa bättre om vi avstår från att föröka oss.

Är det inte snedfördelningen av ekonomiska resurser som orsakar svält snarare än överbefolkningen?

Det finns en hel del bevismaterial som styrker den här slutsatsen. En liten liten andel av jordens befolkning använder mest energi och resurser. En jämnare distribution av pengar och mat skulle med största sannolikhet stoppa hungern ett tag.

Om vi för ett ögonblick bortser ifrån att människor som inte föds inte kommer svälta, så är den enskilda största orsaken till svält idag ekonomisk exploatering. Istället för att odla mat, måste exploaterade regioner odla det som ger bäst profit vid försäljning, t ex tobak, för att betala räntan på statsskulden, till exempel. Den vinst man kan ta ut på utnyttjandet av jordens resurser skulle kunna försörja människors mest basala behov, om det inte vore för att vi är så giriga.

Om detta hade inneburit begränsningar för oss konsumtionsnarkomaner hade det väl inte varit mer än rättvist, men merparten av det vi suger ur jorden går till mindre än en procent av mänskligheten. Och inte mycket tyder på att denna urgamla världsordning kommer att rubbas.

Att fasa ut mänskligheten ger inte automatiskt ekonomisk rättvisa, men det gör den möjlig. Ju mindre den mänskliga familjen är, desto lättare blir det för alla att äta sig mätta vid middagsbordet.

---

Är kapitalismen den främsta orsaken till miljöförstöringen?

Moderna ekonomier baseras fortfarande på den urgamla slit och slängmetoden, som bygger på att det finns outtömliga resurser och att obegränsad tillväxt är möjlig. Vi vet att detta inte är sant, men ändå tillåter vi att våra ekonomiska system kör på som om det var så.

Slit och slängmetoden var hållbar i tusentals år i områden med låg befolkningstäthet. När en grupp människor återvände till ett område som blivit slitet och kasserat hade ekosystemen återhämtat sig tillräckligt för att det skulle gå att göra om det igen. Vi sliter och slänger fortfarande men nu finns det ingen tid för återhämtning på grund av att vi är så många och cyklerna blir allt kortare. De flesta moderna industriella ekonomier är beroende av en stor rekryteringsbas, tillgång på råmaterial, begränsat utbud av säljbara varor och ett obegränsat behov av dem. Ett hållbart ekonomiskt system baseras på den verkliga begränsningen för tillväxt och en ständig medvetenhet om vad långtidseffekterna blir. Snarare än att använda upp resurser och kasta bort avfallet skulle ett hållbart system bevara och återanvända.

För att hålla resursförbruknings-maskineriet rullande offrar vi planetens sanna rikedom; livet självt. Detta omättliga monster verkar inte ge sig förrän det har förbrukat allt liv på jorden, och vi jobbar dygnet runt med att mata det. Det är framför allt vår avkomma som slinker ner i dess käftar. Vi borde låta monstret svälta.